.

Tänk på en tekittel? Tänk om pipen kunde öppna och stänga sig när ångan kom ut, så att den blev som en mun som kunde vissla vackra melodier, eller deklamera Shakespeare, eller bara gapskratta tillsammans med mig? Då skulle jag kunna uppfinna en tekittel som läste med pappas röst, så att jag äntligen kunde somna, eller kanske en hel kör med tekittlar som kunde sjunga refrängen till ”Yellow Submarine”, som är en låt av Beatles, som jag älskar, eftersom etomologi är ett av mina raisons d’être, som är ett franskt uttryck som jag kan.

"Nagasawa hade som regel att aldrig röra vid en bok av någon författare som inte hade varit död i åtminstone trettio år. `Det är de enda böckerna jag litar på`, sa han. `Det är inte det att jag inte litar på samtida litteratur`, tillade han. `Men jag vill inte ödsla tid på att läsa något som inte har överlevt. Livet är för kort för det. /.../ Om man bara läser böcker som andra läser, då kan man till slut bara tänka sådana tankar som andra tänker. Det är sådant lantisar och snobbar ägnar sig åt.´"

"Det är självklart alldeles för tidigt att säga det här, och jag är inte bakfull eller så, men jag vill bara meddela att för min del kan vi lika gärna gifta oss."


"Det står på basidan av mjölkpaketet; Du kommer att glömma bort hur hennes mun smakade, hur du en gång svävade fram över den dallrande heta asfalten, kommer inte att minnas hur du gick runt som en sömngångare och bara väntade på att alla skulle komma tillbaka."


"Det var en natt utan stjärnor, utan morgon. Och hela denna gycklets glimmande ström, som brusade omkring honom, sprang icke fram ur livsglädjens källor."

"Det ligger en flicka i mörkret. Som en boll har hon krupit ihop under täcket. Hon skakar. Från bottenvåningen hörs arga röster och ute är det kallt. Hennes händer försöker stänga ute genom att hålla för öronen men det dunkar även inifrån. Hela tiden dunkar det. Nerifrån: en duns, ett klirr, ett skrik. Han som öppnar dörren, han som stänger den, han som går. Någon annan väljer att stanna, stryker med handen över duken för att göra den slät igen. 
Han lämnar dem. Om och om igen lämnar han dem. Och det slutar aldrig"


"Jag borde plocka ögonbrynen, säger Puck och drar med ena fingret i pannan. Det är fan ingen annan än jag som ser ut såhär.
Franska skådespelerskor, säger han. Från sextiotalet. Dom ser ut så."

"De hade varit på bio, han skulle sova över hos henne, ville som vanligt inte vara hemma, och hon hade lagt skivan med Ane Brun i ministereon, valt sin favoritlåt, krupit ner bredvid honom. 
Nära varandra låg de, han i boxershorts, hon i linne och trosor. Emanuel låg tyst. Sedan började han fnissa, mumlade knäpphuvud, och hon fnissade också, ansiktena nära varandra, de kände varandras puffande andedräkter, en kind stötte mot en kind, ett naket ben mot ett naket ben och: Blicken. 
Emanuels mörka ögon, hennes ljusa. Hans smala hand som pillade på hennes nariga läppar, fortfarande blicken. Hon låg tyst, benen skakade, det kändes som om hon frös. 
De visste att det aldrig skulle funka. Men för en stund var det skönt att bara glömma. 
Hennes livs finaste kyss. Du är bäst"